Lock för örat. Huvudvärk som kommer och går. Snor. Solsken, nordanvind och skator runt fågelbordet.
Postnord och Bring tävlar om att tippa ner räkningar och erbjudanden om allt från syntester till pensionsförsäkringar och lotteriprenumerationer i den svarta brevlådan vid vid vägens slut.
I morgon är en annan dag. Hoppas.

Under vintern har hustrun arbetat med en utställning på Örebro Läns Museum. En invånare från varje kommun i länet fick välja ut en egen bild/tavla ur museets dolda skattkammare; arkivet. Den 4 februari var det vernsissage och jag var där med min kamera.

Ända sedan barnsben har jag varit fascinerad av militärer. Framför allt var det deras utrusning och fordon som var oemotståndligt ögongodis för den då magre lille gossen. Med jämna mellanrum passerade horder av övande militärer på kolonn, förbi vår sommarstuga. Cyklar, traktorer och lastbilar. Kanoner och kulsprutor.

Favoritsysslan i skogen bakom den lilla stugan vid Norra Lången, var så klart att leka krig. Glömmer aldrig när jag fyndade en rostig mopedljuddämpare bakom ett uthus. En perfekt granatkastare! Och självklart det optimala tillbehöret till det gamla barnvagnsunderredet som tjänade som stridsvagn.

Med åren övergick det handgripliga lekandet till ett mer intellektuellt förhållningssätt. Böcker och tidskrifter om de båda världskrigen slukades i snabbare takt än vad Örebros alla bibliotek han fylla på och pojkrummets samtliga lediga ytor fylldes av nödtorftigt hoplimmade plastbyggsatser.

Parallellt med detta intresse för krig, militärer och vapen lyssnade jag mycket på musik. Jag lärde mig spela gitarr och en av de första låtarna som jag lärde mig var Where Have All The Flowers Gone, följt av The Universal Soldier.

Protestsånger varvades med flimrande tv-bilder från ett brinnande Vietnam och i mitt pojkrum syntes konflikten mellan gott och ont allt tydligare. Peacemärken och affischer med  överkorsade vapen trängdes med ännu en modell av ett amerikanskt jetplan av exakt samma typ som just i det ögonblicket fällde napalmbomber över risodlande bönder i Vietnam.

Strax innan jag fyllde 18 kom brevet som plötsligt skulle tvinga mig att välja sida. Krig eller fred, det är upp till dig. På tåget till mönstringsförrättningen i Karlstad bestämde jag mig. Jag vill till flottan. U-båtsstjänst.
Dit kunde man bara nå om man var frivillig.

Mönstringen gick bra. Min relativa fysiska litenhet kombinerat med ett tydligen väldigt bra resultat på det så kallade signalistprovet och blanketten där jag ansökte om u-båtsstjänst gjorde susen. Ett år senare kom inkallelseordern som visade att Berga Örlogsskolor skulle bli mitt hem under 427 dagar med start i januari 1976. Signalist vid flottan. Jag hade nått mitt mål.

Några veckor efter att inkallelseordern kommit, satt jag med den i min hand och funderade över vem jag var. Buffy Sainte-Maries röst ringde i mitt huvud. He is five foot two, he is six feet four, he fights with missiles and with spears…

Jag letade rätt på en penna och skrev ett brev till den som hade skickat min inkallelseorder. ”Hej! Tyvärr kan jag inte komma till Berga Örlogsskolor i januari. Det strider nämligen mot min innersta övertygelse; att jag skulle utbilda mig för krig. Jag tror inte på kriget som idé och jag kommer att vägra utföra alla order som på något sätt skulle tvinga mig att vara delaktig i dödande. Direkt eller indirekt.”

Mitt samvete hade fått bestämma och några veckor senare fick jag tillbringa ett antal timmar hos en psykolog för utredning. Den utredningen var sannerligen mer omfattande än för den som på fullt allvar kan tänka sig att rikta ett vapen mot en annan människa och skjuta. På order.

Som vapenvägrare fick jag en nödtorftig utbildning i sjukvård och radiotelefoni under några veckor vid civilförsvaret i Katrineholm, följt av ett års samhällstjänst inom äldreomsorgen i Örebro. Kanske inte det mest spännande året i mitt liv men ändå avsevärt mer givande än att ha behöva utbildats i dödande.

Varför denna text just nu? Jo, det är min kommentar till rättegången om barnmorskan som stämt landstinget i Sörmland för att de inte vill anställa henne för att hon (pga sin trosuppfattning) vägrar medverka vid aborter. Hon ser inte något problem med detta undantag från en barnmorskas arbetsuppgifter, eftersom det finns så mycket annat hon kan göra i stället. Hennes samvete är viktigare än den ålagda arbetsuppgiften.

Hon har fel, säger jag. Hon måste välja sida. Ingår det att utföra aborter i hennes yrkesbeskrivning, måste hon följa det. Eller också får hon byta jobb. Jag gillar ubåtar men inser att jag inte kan få ett personligt undantag från att vara med och skjuta torpeder mot en fiende, därför klev jag av. Även om jag fortfarande är väldigt intresserad av såväl farkosterna som krigets historia.

Det är ditt samvete och du måste leva med det och ta konsekvenserna av de beslut det tvingar dig att fatta. Ingen har sagt att det ska vara enkelt.

Det är ju ett hett ämne nu igen. Murbyggandet. President Trump ångar på i ullstrumporna och låter via Twitter meddela att han idag ska skriva under dekretet som ska sätta fart på byggandet av muren mot Mexico. Känner att jag måste dela med mig av en instagrambild från i höstas, när jag stannade till vid den mur som en annan stolle lät bygga på södra Öland en gång i tiden.

”Murar är en bra grej när det ska skapas ordning och reda i världen. I alla är fall det en tanke som delats -och delas- bland makthavare och politiker i alla tider. Då som nu. Den här muren lät Karl X Gustav bygga för 360 år sedan. Ingen vet säkert varför. Antingen för att stänga inne de inplanterade dovhjortarna eller också för att stänga ute de öländska fattigböndernas kossor. Spelar ingen roll vilket. Det funkade inte. Men det var ett helvete för de människor som både tvingades bygga och betala den. Så är det med murar. De funkar inte och ställer bara till jävelskap. Kalle den X:s mur kom dock till användning just idag. Som något att luta cykeln emot när det skulle fotas en selfie” #brajobbatmakthavare #ingaflermurar #öland #sommarenselftetimme #karlxmur

Undrade en gång Magnus Uggla. Som tur är har jag gott om vänner och bekanta som upplyser mig om snacket efteråt. Eller i alla fall om att det snackas. Om att jag tagit livet av mig. På Facebook. I alla fall raderat mitt konto. Själv njuter jag av den relativa tystnad som uppstått. Inser att jag iofs saknar en eller annan kontaktuppgift till personer som jag behöver kunna nå men det ordnar sig.
Fast visst har det dragit lite i nyfikenhetstarmen nu när USA har fått en ny president med allt vad det innebär. Inte minst har ju herr Trump visat att han högaktningsfullt skiter i såväl grundläggande demokratiska principer som vanligt hyfs, vilket förmodligen skapar ett och annat rally på FB.
Å andra sidan får jag ju så att det räcker och blir över av uppdateringar gällande ett av de mest osmakliga statsöverhuvuden som poppat upp i modern tid.

Dessutom får jag tid över. Tid som spenderas på spinningscykeln i studion. En timme om dagen. Vill ju kunna visa mig bland folk när cykelsäsongen drar igång om några månader. 😉

Det är inte alldeles lätt att klura ut hur det går till att lämna Facebook för gott. Vilket naturligtvis är bra. För Facebook. Jag hittade den här bruksanvisningen häromdagen när jag kände att jag behövde förkovra mig i ämnet. Och den funkar, det vet jag.

Länk till jdahl.se

Intressant effekt efter det att jag outat min sorti från FB: Telefonen har börjat ringa igen. Riktiga samtal från vänner och bekanta. Om sådant som vi förut skrev som meddelanden via messenger. Plötsligt slipper vi leta passande emojis till våra kommentarer. Det hörs ju direkt om vi skojar, är seriösa eller ironiska. På rösten. Vilken grej!

Nu har jag bestämt mig. Jag lämnar Facebook. Inte ett helt lätt beslut, då så mycket av vårt sociala nätliv kommit att bli mer eller beroende av FB. Det är kanske just det som fått mig att komma fram till att det är dags att logga ut för gott.
Samtidigt öppnar det för att jag ska bli mer aktiv på den här sidan istället. Det är bland annat därför jag bygger om den just nu. Som när ett hus eller en lägenhet ska anpassat till ändrade förhållanden. Här ska alltså beredas plats för fler åsikter och aktiviteter än tidigare. Stay tuned!

Den förra sidan, med rötterna i det tidiga 2010-talet, finns inte längre. Den är död och begraven. Eller deletead, i alla fall. Nu bygger jag upp den på nytt igen med start den 10 januari. Lär väl ta ett par dagar innan den börjar få sin form…